Lillsnörpa fick ett litet sår på baksidan av låret. Ok det kändes helt ok, men sedan gick hon en hel dag förra helgen med tighta jeans och nötte upp så det blev som en enkronas brännsår.... Jag som avskyr sår börjar bli lite svettig men jag gjorde rent såret och la om efter bästa förmåga. Kände mig rätt duktig och MODIG. Jag brukar svimma bara av att höra ordet sår och inte tal om när någon börjar prata ingående om sår som så många sjukvårdsutbildade tycker är sååååå intressant....då dör jag nästan. Såret blev dock lite större och tack och lov har vi en granne som är sjuksköterska och som E nu mer har börjat gå till när hon gör illa sig, då hon vet hur jag är! Grannen kom i alla fall över i torsdags kväll och kollade såret och hon tyckte att vi skulle gå till vårdcentralen, vilket farmor fick följa med på i fredags. Vi fick tips om att köpa väteperoxid 3 % som gör att såret "kokar" och läker ut. De vill inte gärna ge antibiotika med riskerna för att bli resistent. I kväll har jag fått leka sjuksyster igen och tvättat, "kokat" och lagt om såret. Nu hoppas vi bara på att det ger med sig och blir bra. Just nu är det större än en femkrona.... Om jag får säga det själv så skötte jag mig galant! Detta bekräftar min övertygelse på att man klarar av mer än man tror, bara man vill, och gör man det man är lite rädd för så blir man på något konstigt sätt inte så rädd längre :D. Men jag kommer aldrig bli sjuksköterska i alla fall, det finns så många andra som passar bättre till det, som vår bästa granne Ullis.
//Lillan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar